onsdag 23 januari 2013

Det finns något bortom bergen

Idag skulle jag och min kollega ta vår alldeles vanliga lunchrast. Bakom oss stapplar en man fram mödosamt, jag ser honom i ögonvrån. Först tänkte jag att han helt enkelt var gammal och lite skröplig, sen förstår jag att han är berusad och som alla andra fortsätter vi att gå. Men så får jag en känsla i magen att vi måste stanna, och jag säger till min kollega att det är något som inte riktigt stämmer. Både jag och min man kan bli svårt sjuka ibland, jag tänker att det skulle kunna vara något utöver alkoholen, och så tänker jag att han kanske är någons man, och alldeles säkert någons barn, och min kollega får samma känsla och vi stannar, och vi frågar hur det är, och han är så väldigt ensam, och ledsen och villrådig, och så plötsligt ramlar han, och det skulle ha kunnat vara alldeles på spårvagnsspåren men för att han tittar på oss ramlar han innanför på trottoarkanten, och vi ringer ambulans, och plötsligt stannar det en massa människor som vill hjälpa till, men så kommer ambulansen, och det hela verkar gå bra.

Så skört är livet och Kristina Lugn har sagt det på sitt typiska cyniska och tragikomiska vis att döden lurar i varje gathörn och varje gång man skär falukorv med en stor kniv är man den nära (”(B)redvid varje falukorv jag skurit upp / har döden stått och nickat menande / mot den dyra knivens vassa egg” ur Bekantskap önskas med äldre bildad herre).

Jag funderar på det där med döden och begravningar efter min mors debattstartande inlägg, att det är en skillnad på att se begravningar som ett farväl och en sista färd, och jag tänker att det är någonting i just det som gör det krångligt i ett sekulariserat samhälle. Det som gör att man kanske struntar i att alls ha en begravning. Har man sagt farväl på sjukhuset och tycker att en kristen begravning är full av tomma fraser, vad ska man då med en begravning till. Det är så resonemanget ofta är, enligt ett inslag på SVT som jag skrev om förrut, bakom "direktare"som blir alltmer vanligt - från bårhuset direkt till graven, eller ibland är det någon äldre människa som inte vill ställa till besvär eller slösa pengar.

Tar man farväl utan några religiösa inslag så är de anhörigas önskningar kanske viktigare än den som har dött? Men om den döde har en förvissning om hur den sista resan ska bli, och vill bli begravd enligt sin tro, är den dödes önskningar då viktigare än de närståendes? Vad händer om de inte känner sej bekväma i sitt farväl i en miljö som inte är deras?

Jag funderar på det där att många tycker att det är så viktigt att skriva hur man vill ha det på sin egen begravning. Jag kan inte riktigt se det så. Livet måste väl vara det viktiga, där minnena ska finnas, och de levandes farväl. Visst skulle jag kunna börja tänka på hur jag skulle vilja ha det, ja folk väljer ju färg på kistan och allt möjligt och nog vore det en fin tanke med en sirlig engelsk sten som det kommer växa mossa på och som kommer börja luta om en femtio år, men mest av allt så vill jag ju att de som står närmast mej när den dagen kommer har en så fridfull dag som möjligt. Inte vill jag att de ska stressa över vilken musik jag vill ha eller om det är fel färg på blommorna eller om det trots allt blir en borgerlig begravning i en sporthall för att jag har flyttat tillbaka till Sverige och inte hunnit nästla in mej i all byråkrati, om det skulle vara respektlöst mot min tro, nej så vill jag inte att de tänker.

Om det finns något bortom bergen, nog tror jag man kommer dit ändå. Allra viktigast, sådär så jag känner det i magen, är alla människors lika värde, och att nästa gång det är någon som håller på att ramla ut i gatan, skulle det kunna vara du eller jag.

Om man blir en direktare, vad har man för värde då? Det tål att tänkas på.







26 kommentarer:

Monica sa...

Det finns mycket att tänka på och låta det ta tid. Och att vi är lika värdefulla. Jag ska läsa igen vad du skrivit.

Steel City Anna sa...

Mamma: jag har svårt att koma över det där med direktarna, och även om jag visst kan förstå hur man tänker, att man redan sagt sitt farväl, så tycker jag att varje människas liv är värt en sista hyllning och minnesstund. Även om nästan ingen kommer.

Monica sa...

Ja nu blir det så att i ett annat kapell så ska vi kvällen före säga farväl en och en till bror i öppen kista. Och det är en hel del som vill vara med, det kändes viktigt för många. Det blir nästan som en begravning tycker jag, och han har själv gjort så, varit närvarande. Nu får han något tillbaka, så känner jag.

Monica sa...

Och dottern bestämt att det blir jordbegravning, känns bäst så, och hon har gravrätten och hoppas graven får vara kvar i 25 år i alla fall. Fast på 25 år kan ju kyrkoförvaltningarna ändra sina förfaranden många gånger.

annannan sa...

Men om det går mig väl i livet och jag har människor som vill göra en begravning för mig, då skulle jag vilja kunna kika och se hur de har tyckt att min begravning skulle vara.

Jag gillar att tänka på att (jag tror att) min mamma skulle ha tyckt om vad vi valde till hennes begravning.

Min mamma hade inte tagit avstånd från kyrkan men hade inte ett enkelt förhållande till det som sades där. Jag valde psalmerna noggrant för att de inte skulle innehålla några ord som mamma inte skulle ha ställt upp på. Det går att hitta psalmer som inte talar om Gud och Jesus i direkta ord.

Jag har väl sagt det här också, jag tjatar rätt ofta om det när religion kommer på tals: vi skulle må bra av att lägga oss till med begreppet att vara icke-troende kristna som man kan vara icke-troende jude. En kollega i ett projekt en gång var uttalad ateist OCH kassör i sin lokala judiska församling.

Det skulle göra det OK att gå i kyrkan vid advent och begravas där, fast man inte läser med i trosbekännelsen. Och jag tycker inte att kyrkan borde ha problem med det - så länge man inte tar avstånd genom att gå ur den och inte längre bidra. (Däremot förstår jag att Svenska Kyrkan är skeptisk till att tex begrava den som aktivt gått ur kyrkan. Det kan ju dessutom vara den dödes starka önskan att inte ha något med kyrkan att göra, och det tycker jag att man ska respektera).

Monica sa...

Det skulle vara rent förfärligt att leda en församling full med icke-troende som vill undvika både Gud och Jesus men vill vara med för att kunna gå i kyrkan i adventstid och för att deras telningar ska få ha skolavslutning där två gånger om året för det känns så fint (för föräldrarna), tror jag mer och mer förstår bekännelsekyrkorna:-). Fast det är väl ungefär så läget är i det sekulariserade Sverige. Dessutom går kanske inte folk ur av bristande tro, kanske precis tvärtom! Att de anser Jesus och den kristna tron hädas p g a diverse konstprojekt t ex som kränker och kränkt många och väckt obehag. Fast Jesus hade klarat av det också, han blev ju djupast kränkt...och tog allt det också på sig. På tal om tro söker idag Danmark en präst som är troende! De vill och önskar ha en präst som tror på det han talar om:-). De har tröttnat lite på de andra. Sedan är tro svår att mäta och ett komplicerat kapitel. Jag gör den ganska enkel personligen, jag kan inte alls föreställa mig hur det blir i ett "sen", funderar ibland men det är outgrundligt tror jag men vill känna Guds omsorg här och nu. Och gör det.

Monet sa...

Jag håller med Annannan i den sista åsikten. Om någon har tagit ett aktivt beslut att gå ur kyrkan så betyder det med största sannolikhet att man tänkt igenom sitt förhållande till just kyrkan, dess traditioner och sakrament.

Går man ur kyrkan kan man inte gifta sig där och man kan heller inte begravas där. För mig är det självklart att man då måste respektera den dödes avsikt och betrakta det som en viljeyttring man tar hänsyn till.

Jag har själv aldrig varit på någon borgerlig begravning men min mamma, 87 är i en livsfas där det är betydligt fler begravningar än bröllop. Och hon har berättat om vackra, gripande och ljusa borgerliga begravningar med nog så annorlunda inslag, sådana som kanske inte alltid ingår i en traditionell kristen begravningsritual men som ändå fått ett fint uttryck.

Att skriva ner hur man vill ha det är för mig också ett sätt att visa de efterlevande respekt. Man ska inte behöva ens fundera över hur man ska ordna det. Och, tyvärr, är det också vanligt att efterlevande har olika åsikter om hur saker och ting ska ordnas och det kan till och med uppstå bråk och osämja kring detta. Det förhindrar men genom att berätta hur man vill ha det. Ungefär som organdonation. Och det respekteras ju?

Steel City Anna sa...

Monet: så kan det förstås vara att det kan bli bråk även om hur det ska gå till på en begravning. Då kan det kanske vara bra att ha sagt till ordentligt hur man ska ha det även om det inte spelar så stor roll för en själv. Då seger jag det nu, är det nån som vill spara pengar på mej och skicka mej direkt från bårhuset till graven då blir jag besviken och tänker spöka ofta och irriterande :) annars kan det vara lite hursomhelst.

Man kan ju förstås dö närsomhelst så det är ju ett rätt stort krav om anhöriga inte ska behöva tänka alls på hur den döde ville ha det. Ja, jag har iallafall garvat mej nu :)

Jag har heller inga som helst åsikter om borgerliga eller religiösa begravningar, det jag inte förstår mej på är när man inte har begravning alls.

Steel City Anna sa...

Garderat mej menar jag :)

Steel City Anna sa...

Annannan: jag har svårt att se att vi skulle kunna ha en svensk kulturtradition, eller kristen kulturtradition som går att jämföra med den judiska. Jag kan förstå hur man kan vara icke troende jude, men icketroende kristna svenskar, vad skulle vi ha som förenade oss? Utöver advent och debatt om vi ska pepparkaksgubbar i luciatåget. I England som också är ett väldigt sekulariserat land fins inte på samma sätt de kristna traditionerna utom i just kyrkorna. Julen är extremt kommersiell, ingen pratar om advent, påsken är bara chokladägg, på trettondagen jobbar man på, pingst likaså. Ickekristna engelsmän är just det. Sen fins det en mycket större tolerans och respekt för andra religioner som jag uppskattar. Det är inget tjafs om man ska sjunga om Gud i skolan heller - varför skulle man göra det.

Steel City Anna sa...

Annannan: jag tänker på det att många har svårt att acceptera allt inom kyrkan. Jag är nog tvärtom mot din mamma, Gud och Jesus har jag inga problem med men nästan allting annat. Blir nog lätt att hitta psalmer iallafall :) så därför håller jag mej på min kant när det gäller föreningsliv överhuvudtaget och var bångstyrig inför mitt katolska bröllop men blev nöjd till slut :)

Monica sa...

Monet, det är väldigt mycket som folk i allmänhet inte alls känner till utan bara "tror" att det är så, och det är inte heller helt lätt att känna till alla bestämmelser. Du får visst gifta dig i Svenska kyrkan om du INTE tillhör den och aldrig har gjort det, inte är döpt, är med i någon annan religion eller är ateist, räcker med att den andre som du gifter dig med tillhör. Och i dagarna skrivs allt om i den vackra vigselritualen, prästerna är hur kluvna som helst, det finns ju ingen total enighet där naturligtvis, då skulle det inte vara så oerhört mycket personalproblem som de har mest utav i landet av alla arbetsplatser. Ja prästen berättar att nu slängs vigselritualen i historiens skräpkammare och är inte tillåten mer för där sägs: "Underbart har Du skapat man och kvinna. Av Din kärlek lever vi. Dig vill vi prisa för livet som oupphörligt förnyas". Det är Svenska kyrkan idag och syftar på två personer av olika kön och även att de ska kunna fortplanta sig med varandra. Det var den ursprungliga gamla Svenska kyrkans tanke och ordning. Nu skrivs det om och varför förstår du säkert och då får alla betraktas som av samma kön, det blir en neutral ersättning. Dessutom har det blivit total missuppfattning fast diskussionen bör nog ske på min blogg:-), min bror var kristen och det blir en kristen begravning som han önskade, vi ska välsigna bårhuset där och få det värdigt efter allsköns ritualer som tänkas kan ha ägt rum i det och det sker med en annan representant för den kristna församlingen. Och det där med bårhuset har jag lärt mig än mer om nu , prästen går inte dit även om det är en kristen begravning. Och förstått att det finns ungefär lika många åsikter som det finns präster inom Svenska kyrkan och så har vi det här med kvinnliga präster, de trakasseras fortfarande och grovt av ynglingarna på utbildningen i en sådan lärdomsstad och upplyst stad som Uppsala, är ju otroligt år 2013!

Steel City Anna sa...

Mamma: jag delar inte dina åsikter angående konstnären men folk reagerar förstås. Och det där med att bli religiös plötsligt som svenskar ofta blir har jag aldrig förstått mej på och tror inte är särskilt utbrett utanför Sveriges gränser.

Monica sa...

Anna, jag reagerar på att min kyrkoavgift går till hennes utställningar och altartavlor som kränker enormt många, ja de från andra religioner också, den som det finns ungefär en halv miljon utav i vårt land men som respekterar den kristna tron och traditionerna också. Pengarna kunde gå till hungriga barn istället. Och att hon kränkt kungens forna flickvän å det grövsta tycker jag är avskyvärt, exflickvännen uppmanas från alla håll att anmäla "konstnärinnan", det bör hon göra, hon är ledsen och sårad och har inte blivit tillfrågad eller godkänt "konstverket" på något sätt, hon bör få en rejäl upprättelse och ersättning som hon så väl behöver i sitt eget liv. "Konstnärinnan" lever gott på kulturlön, bidrag, kyrkpengar, och kan fortsätta tänka ut det som kan kränka mest.

Monica sa...

Nu kommer vi in på andra ämnen men det ena ger det andra, men den där så kallade konstnären hoppas jag kungens exflickvän har ork eller får hjälp att anmäla och få en ordentlig ersättning för kränkningar. "Konstnären" har ju gjort något väldigt fult och kränkande mot henne utan någon som helst kontakt, godkännande eller förfrågan. Är ju hur underligt som helst. Tog mig en titt på hennes senaste utställning, det stod 50 nakna karlar och kissade, ja det ska kanske också bli en altartavla.

Steel City Anna sa...

Mamma: Tillsammans med Sallys kissfoton kanske i den nya tides kyrka :) "Eckilkyrkan".

Monica sa...

Det var ett bra förslag;-))

Monica sa...

Nu har jag djupstuderat den anglikanska kyrkan och åh vad jag känner mig hemma i er katedral St Paul´s där jag både sjungit och fått nattvard och lyssnat på fantastiska predikningar och småspråkat men inte var helt säker vilken "sort" det varit, nu vet jag var jag ska bli aktiv om jag flyttar:-). Den engelska kyrkan i Diplomatstaden, Stockholm är också anglikansk.

Monet sa...

Fast diskussionen börjar bli lite råddig och svajar fram och tillbaka kring olika ämnen så vill jag bara kommentera detta med att inte kunna gifta sig i kyrkan om du gått ur den. Det är klart att du kan gifta dig om motparten är medlem i kyrkan, hur skulle det annars se ut? Men har båda gått ur är det bara borgerlig vigsel som gäller förstås.

Och den som gått ur kyrkan vill nog helst inte gifta sig där heller utan väljer borgerlig vigsel istället - varför fattar man annars den sortens beslut? Detsamma gäller begravning, det är jag övertygad om. Om sen släktingar väljer att tolka det på annat sätt är ju en annan sak.

Det är knepigt också med en blandning av religionerna. Min dotter som är döpt i svenska kyrkan gifte sig med en fransman, katolik men inte särskilt "troende". De fick gifta sig borgerligt först i Frankrike och detta var deras formella vigsel, den som gäller än idag. Det var en kort ceremoni följt av en lunch med familjen, de var allt.

Deras svenska bröllop som följde en månad senare var inte ett formellt sådant även om det skedde i svensk kyrka med präst som talade på både svenska och franska och med alla attribut - vit lång klänning, slöja och brudbukett och det hela. Men det var en sk. bröllopsceremoni, inte en formell svensk vigsel då de redan var gifta.

Parets båda söner är döpta enligt svenska kyrkans ordning. Den ene i kyrka i Sverige, den andre här i Frankrike av präst från svenska kyrkan här. Det var ett himla ståhej innan den gamle franske prästen tillät den svenske att få låna hans katolska kyrka för detta evenemang. Och vi har haft motsvarande bekymmer med att få långa bykyrkan för svensk adventsgudstjänst. Idag går det bra och den svenske prästen officierar tillsammans med den katolske och det blir jättefint.

Kan tilläggas också att man här i det katolska Frankrike har det som du beskriver Anna: påsk är bara ägg, julafton jobbar alla, långfredag är inte helgdag och ett antal andra i våra ögon kristna dagar uppmärksammas inte alls här. Och kyrkorna gapar lika tomma som i Sverige och ingen går någonsin till bikten i de gamla biktstolarna längre.

Steel City Anna sa...

Monet och övriga världen : när min mor är med gäller det att hänga med i svängarna, jag har trettio års erfarenhet :)

Intressant att det är liknande i Frankrike, det visste jag inte eftersom som du säger, det är ett katolskt land. Biktstolar används nog inte nånstans längre, min man brukar fika med Father :) under fastan facebookfastar de katolska studenterna ... Jag hänger inte med alls. Det är hursomhelst ännu mer spännande med svenskars fasthållande vid kristna traditioner förutom själva kärnan, som väl ändå är Jesus, när inte ens ett land som Frankrike bryr sej om annat än julklappar och ägg :)

Steel City Anna sa...

Jag tror för övrigt också att konstnären som nämns ovan och ändringarna i texterna som mamma talar om har en del att göra med byprästers skeptiska hållning till den svenska kyrkan.

Monica sa...

:-) ja konstnären gav eko ända till påven så hon fick sin bekräftelse tusenfalt. Och en släng kom nog till Frankrike också. Sedan engagerar döden mer än liv här i bloggvärlden i alla fall, nästan lite tragiskt, att det finns så stort behov av att tala om den, har haft runt tusen läsare på varje inlägg, intressant vore om fler skrev om sina erfarenheter. Och själv börjar jag läsa hos våra präster och vad de skriver, både unga som gamla, och åh vad mycket tolkningar och uppfattningar det finns. En hel del har bekymmer med sina ateistiska medlemmar, de som tagit ställning öppet som det och med prästens kännedom men vill fortsätta vara medlemmar och det kan ju inte förbjudas. Men då har prästen problem med begravningsakten att följa den och skulle vilja slippa. Dopet medförde också problem med ateistiska föräldrar som absolut ville döpa sina barn. Vanligare än man kan tro dessa båda företeelser. Och så för de en diskussion om det som var rätt så intressant:-)

annannan sa...

Det är mest kring jul som vi har massor av traditioner som sedan långt före den allmänna sekularisengen av samhället varit en blandning av kristna och något helt annat, om vi nu ska kalla det hedniskt. Advent, lucia och själva julen ingår väl i de allra flesta etniska svenskars traditioner. Åtminstone lucia och jul misstänker jag har alltid varit en blandning av kristen tradition med långt äldre och mer lokala traditioner.

I viss utsträckning kanske också att sätta ljus på gravar vid Allhelgona.

Påsk och midsommar som ju är kristna helger också får väl betraktas som helt sekulära i de flesta människors medvetande. Det sätt som vi firar dem har inte ett skvatt att göra med den kristna berättelse som hör till respektive högtid.

(Vilket på sitt sätt är ledsamt, för oavsett om man tror eller ser det som symbolik så har de här berättelserna relevans för vårt samhälle.)

Man är inte vidare trovärdig som person om man å ena sidan definitivt deklarar sig ateist och å andra sidan vill ha sina barn döpta. (Min kollega den judiska ateisten var inte heller särskilt trovärdig, på många olika sätt) Men det jag menar är att det borde vara utrymme i kyrkan både för den som tror och den som vill tro och den som inte vet vad den vill tro på eller ens om den vill men som känner sig hemma i kyrkan.

Det får nog lov att finnas många olika sorters präster för att många olika sorters människor ska få rum. Möjligen till och med den sorten som röker ut kyrkorummet efter det att en kvinnlig präst har hållit gudstjänst (det fanns en sådan på Österlen för 25 år sedan när jag var tonåring och körsångare).

Även anglikanska kyrkan har ju sina debatter om just det här.

annannan sa...

Även här i det katolska Portugal är julen helkommersiell och man arbetar på långfredagen.

Och jag saknar advent och lucia oerhört mycket. De är en motvikt till kommersialismen kring jul.

Monica sa...

Nu står också att om två uttalat ateistiska föräldrar INTE ÄR medlemmar i Svenska kyrkan men absolut vill döpa sitt barn så gör man det och skriver in det lilla oskyldiga spädbarnet som medlem ensamt. Sundare låter för mig att vänta och fråga barnet när det blivit såpass vuxet som de flesta andra frikyrkor gör.

Steel City Anna sa...

annannan: Svenska kyrkan och även många frikyrkor tycker jag ändå har högt i tak när det gäller de som tror och inte vet och de som vill och faktiskt också de som inte vill men ändå söker. Det är väl själva meningen med kristen tro, och ett stort misslyckande om folk känner se bortfösta - men jag tror nog det snarare är tvärtom, det är kyrkan som föses bort.

Jag saknade advent och lucia de första åren utomlands, mest för samhörigheten, att alla gjorde likadant med stjärnor och ljusstakar och traditionen som är så stark. Nu har jag en samhörighet här och tron har jag inom mej själv, så faktiskt är det en viss lättnad att kunna betrakta luciatågen med tillhörande i mina ögon absurda debatt, på avstånd.

Jag tror det är naturen och bondesamhället som ligger svensken varmast om hjärtat egentligen, men traditionerna har flätats samman med kristendomen och nu är det svårt att vara antingen eller.

Kvinnosynen är en annan femma - jag skulle vara högst o-trolig som person om jag fann mej i den. För den sakens skull vill jag inte bli en "direktare" (och kan förlika mej med tanken på att bli begravd av en surgubbe om det är brist på alternativ), som var min poäng med inlägget och det som jag tycker är viktigast att fundera över. Människans lika värde.