lördag 19 januari 2013

Life in the suburb

Jag går en lång promenad idag innan jobbet. Vaknar ganska tidigt och stökar runt lite hemma, sen tar jag på mej min skotska yllesjal från Edinburgh, mina svenska vantar som det inte varit tillräckligt kallt för på fem år och min nya vinterkappa som är ungefär som att ha på sej en björn (nej, det är inte riktigt skinn). Maken kokar gröt, nynnar på Jingle Bells och säger att han inte tänker gå nånstans alls, och bilen är parkerad i garaget. Jag har tittat ut genom fönstret ett antal gånger denna morgon och sett grannarna kämpa med de översnöade bilarna och öppna garagedörrarna och liksom uppgivet stirrat in i den vägg av bråte som väntar därinne. Folk har verkligen det mesta i sina garage, utom bil.

Det är tillräckligt mycket snö nu för att nästan överallt täcka den farliga isen, så man kan gå som en normal människa och inte i staccato. En liten tultande flicka upptäcker snö för första gången och vill hela tiden springa och känna med handen så mormor och mamma får gå sakta, sakta och varje gång flickan fått en skopa snö i handen behandlas det som en stor skatt. Nästan i varje gathörn är det lite större barn som har snöbollskrig, och framförallt är det en massa unga studenter som springer omkring och tjuter, fnittrar och ylar. I en park råkar ett sånt gäng närapå springa i en liten flicka med famnen full av kramsnö och det är nästan så att hon får en snöboll i huvudet men killen längst fram skriker "Game break" och så säger han halvt till flickan som stannat upp och granskar alla ungdomarna med stora runda ögon alldeles gravallvarlig, och halvt till mamman som står bakom, att jo vi tänkte kanske att hon skulle kunna vara med i snöbollskriget men nu ser vi ju att hon ser alldeles för farlig ut. Mamman skrattar och flickan säger lite försynt att "jag ska bara bygga en snögubbe, inte kasta på nån". Jag undrar hur tidigt barn börjar anamma den typiska brittiska humorn, alldeles lätt kan det inte vara.

Jag går förbi massvis av viktorianska hus som mer eller mindre liknar kråkslott med tinnar och torn. Stora fönster, storslagna grindar. I ett fönster sitter en tant och målar utsikten. Det lyser i nästan alla fönster. Ingen är ute och går i det här området.

In mot stan är det mycket folk som försöker få bort all snö från bilarna utan några snöskrapor. De står och famlar med händerna, ungefär som hundsim. Oändligt lång tid tar det.

När det börjar skymma och allting är ett skimmer av vitt och blått är det som att hela staden blivit alldeles ny, förvandlad till ett sagoland.

2 kommentarer:

Monica sa...

Underbart skrivet och berättat! Och hoppas på foton med men kunde ändå se allt framför mig:-)

Steel City Anna sa...

Bilder kommer senare :)