lördag 9 februari 2013

En inte så bra dag

Idag är det en sådan där dag när man får blunda och andas då och då för att få perspektiv på saker och ting. Väcktes klockan 2 på morgonen av jouren. Sov väl några timmar till i någon slags dvala innan det började igen. Man flyttar hela tiden begreppen och måtten. Hinner jag laga en ordentlig middag, ta ett bad, kanske plocka undan lite, då känns det som en riktigt fin dag. Det finns en avlägsen tid i mitt liv när detta var normalt och inte uppskattades särskilt. Några dagar under julen var det så igen - jag jobbade men inte dubbelt och hade normala kvällar/mornar. Jag åt hemlagad mat varje dag i två veckor och det var en så enorm skillnad hälsomässigt. Så mycket som möjligt försöker jag, men så är det dagar som igår när man kommer hem klockan åtta på kvällen, beställer takeaway och precis när man ska ta första tuggan blir man avbruten och tappar aptiten och somnar sur. Idag, när jag försökte tänka positivt och hitta något trevligt exempel, var jag glad att jag iallafall hann bajsa. Det är i sådana stunder jag ändå kan skratta åt eländet. Jag ser för mej själv hur min motivationsbok ges ut i handeln med detta exempel. Kanske har jag skrivit om det i min gladbok.

Nästa vecka blir minst lika hysterisk. Imorgon ska det snöa och jag bävar för jouren. Men jag flyttar fram gränserna för vad som utgör en bra dag. Hinner jag bajsa är jag nöjd. Allting annat är en bonus. Bring on tomorrow!


6 kommentarer:

Monica sa...

Och den där gladboken ja, har skrivit i fyra år och första januari i år beslutade jag att det fick vara nog, så blev det som det blev också...men det kändes ansträngt. Om man nu inte ska skriva att man är glad att ha två ben att gå på för naturligtvis är det bra men ansträngt som sagt. Nu läser jag dem och det är roligt på ett annat sätt än dagböckerna och varje mening associerar jag till en händelse, det fick ju bara vara positivt i den. Någon dag är tom, men bara någon. Men ett dokument om de fyra åren fast sorg och glädje går hand i hand så jag vet precis motsatsen till glädjen också och påminns. Nu ligger de här den fina grå och den rosa boken, bara det att välja dem var en glädje i sig:-). Nu skriver jag dagbok enbart och där är inga krav på enbart glädjeskutt, känns mer normalt och det har du alltid förstått:-). Fast det är en glädje att läsa...;-)

Saltistjejen sa...

Var rädd om dig!!!!!
Vissa perioder är sådana men som sagt, lyssna på kropp och själ också. Inte bara när du behöver bajsa....! ;-)
KRAM!!

Monet sa...

Om man fastnar i en jobbsituation som gör att man inte ens kan gå på toaletten och dessutom inte får någon pension längre fam (???), är det stört omöjligt att få till någon förändring då?

Steel City Anna sa...

Saltistjejen: haha, ja jag får försöka fånga upp de inte lika pockande behoven också :)

Monet: Det kommer bra och dåliga dagar, och allting är i ständig förändring, det är en del av det som driver mej. Vi får se hur det utvecklas. I framtiden kan vad som helst hända :) Jag kanske till och med får pension som går att leva på. Jag får statlig pension (hoppas jag) men den är bland de lägsta i Europa. Den skulle inte ens täcka el- och vattenräkningarna.

Mamma: Jag är en anhängare av den krympande skara som tycker det är bäst att säga som det är. Gladböcker är inget för mej :) Däremot uppskattar jag det lilla i tillvaron av mej själv liksom, skulle det kännas krystat skulle jag hänge mej åt gnäll ett tag, och det gör jag också. Din första kommentar har jag censurerat ;)

Monica sa...

Och tänkte på den där läraren som slet med skolbarn av 30 olika nationaliteter, det är ju mest slit och elände men så sa en pojke om dagsresan de gjorde till en annan stad: det här var den bästa dagen i mitt liv. De andra sa lite vagt om vad som var bra: ja allt. Men för honom var det säkert så. Han sa det spontant utan att någon frågat. Fröken såg glad ut:-), sådant som gör att hon kämpar vidare, om man kan förändra med det man gör.

Monica sa...

En annan sak jag tänkte på när jag såg bilderna från Gotland och mindes. Det var en annan atmosfär
där, visst var det tufft men samtidigt frågades om det lagts för stor arbetsbelastning på mig och jag kände det fanns någon där om jag skulle kroknat. Är kanske lite av mentaliteten hos dig med, här i Stockholm är det helt vedervärdigt att arbeta inom sjukvården.