tisdag 4 juni 2013

Vandringsvägar

När vägarna är såhär vackra, kan man gå hur långt som helst. Går man tillräckligt länge hamnar man i Manchester, men riktigt så långt gick jag inte. Det känns ungefär som att gå till lantaffären i Bullerbyn. Fast man är trettio år och istället hamnar på puben. Men ungefär, alltså. Jag går och går och tänker på sommarlov och rabarberpaj och alla kannor med svartvinbärste jag drack som tonåring och åt skorpor till och läste tjocka tunga böcker och hur den vägen ledde mej ända hit till Sheffield.










5 kommentarer:

Monica sa...

Det påminner mig med om barndom och tonår, intressant egentligen, en del land i ett annat land med ett annat språk väcker minnen. Inget här, först i Uppsala och sedan Stockholm ger sådana tankar, att jag minns dofter, promenadstigar, blomsterängar men dina foton väcker de minnena. Och när vi är tillbaka i stugtrakterna. Fast här finns andra minnen. Tänker att vi är människor vi alla som delar ungefär lika tankar var vi än är. Tänker lite på Özz också och hans föräldrar, räknat ut att de var ungefär 25 år under detta svåra och mamman sedan på flykt med fem barn. Klarar människan så mycket när hon är ung tro? Med större framtidstro och hopp kanske. Mycket vackra foton, en stillhet och ro över dem, finns inget vackrare än att vandra där tycker jag.

Anonym sa...

Åh, så vackert! Här skulle man kunna vindla med vägen hur långt som helst! ellem

Steel City Anna sa...

Ellem: visst är det fint! Stora vidder känns skönt i ett litet land med mycket folk :)

Mamma: jag tycker också det påminner om Uppland vilket är konstigt när det är så mycket kullar här. Men något i stämningen är samma.

Saltistjejen sa...

Håller helt med dig. Sådana vägar är fantastiska! Sommar på "riktigt"!
Och du att hamna på puben är väl inte helt fel det heller efter en sådan naturskön promenad. :-)
Kram!

Jani sa...

Härligt grönt och öppna landskap.