söndag 28 juli 2013

Att skapa ett verb

Första dagen på semestern. Hela natten har det öst ner regn, men nu är solen tillbaka och det är inte lika pressande hett som tidigare, utan skönt sommarväder. Jag ligger och funderar på vad jag ska göra med min semestervecka och skriver listor med saker jag inte får glömma. Hämta recept från vårdcentralen, äntligen ordna med ett bibliotekskort, ha en heldag i Graves Park, upptäcka mina nya omgivningar runt huset, deklarera, ta de där fotona jag länge tänkt på gamla industribyggnader vid Kelham Island (lyckas alltid gå där utan kamera).

Medan jag långsamt vevar igång dagen lyssnar jag på flera sommarpratare, bland annat Niclas Zennström, som skapade ett verb, skajpa. Ett inte alls dumt sommarprat att lyssna på - i media har det fått dålig kritik. Visst läser han innantill, men så är han ju heller ingen radiopratare eller skådespelare till vardags, sådana som är högst överrepresenterade i sommarpratandet enligt min åsikt. Jag minns hur jag om min kompis använde Kazaa i tonåren och hur häftigt det var, och hur jag och den då blivande maken pratade på Skype när vi bodde i skilda länder under ett år. Jag lyssnar hellre på hur detta kom till än anekdoter från teatern faktiskt.

Min lilla inneboende entrepenör blev hursomhelst inspirerad. Jag hakade dock upp mej på att han använde uttrycket "det bästa sen skivat bröd" - ett uttryck jag bara hört i England - "best thing since sliced bread". Jag funderar på om han helt enkelt översatt uttrycket från engelskan eller om jag har missat nåt.

Även Özz hade ett intressant sommarprogram. Jag tänkte på honom igår när jag åt den typiskt nordengelska rätten meat and potato pie för första gången i mitt liv. Han menar att det är väldigt svenskt att definiera svenskhet hela tiden. Jag tänkte nämligen att äta meat and potato pie med engelska pensionärer var väldigt engelskt. Men i England tänker engelsmännen själva ganska lite på vad det är att vara engelsk. Min kollega brukar ofta bli upprörd på våra luncher när internationella studenter inte säger please när de beställer. Jag brukar säga att det är väldigt engelskt att vara artig, och att i Sverige har vi inte ens ett ord för please, och expediter säger "jaha" och suckar när det är nästa kunds tur. Att britter är kända för sin artighet. Det hade hon aldrig ens tänkt på. Man ska vara artig för artighetens skull, alltid. Och det är ju egentligen ett mycket mer logiskt tänkande. Aldrig brukar folk fråga vart jag kommer ifrån heller, de kanske frågar vad jag har gjort förrut. Aldrig har de frågat om jag känner mej engelsk eller svensk. Aldrig, inte en enda gång på åtta år. Özz får den frågan ofta. Det är konstigt. Man är ju som man är, det spelar ju ingen roll hur man känner sej. Jag kanske känner mej som en amerikansk cowboy som vill skapa nya verb, det är ju upp till mej.



Till the meat and potato pie serverades ännu mera potatis, fast rostade, och traditionella "2 veg"- ärtor och kokt blomkål denna gång, samt gravy, engelsk brun sås av sky och mjöl som är ungefär lika till allting.

6 kommentarer:

Monica sa...

Ska lyssna på dem båda, Özz är självklar för mig och Niklas trodde jag nog hade en hel del att säga, men har båda kvar. Jag lyssnade på den oerhört rika damen igår och det var en besvikelse, tja jag trodde väl inte det skulle vara särskilt intressant heller, ja det är en väldigt speciell familj milt sagt och det jag störde mig mest på var att hon framhöll som att världen skulle stanna utan dem. Dessutom var hon fladdrig, ingen logik eller röd tråd. Tänkte på att Niklas här ger oerhört mycket till välgörenhet också men det kanske han inte nämnde?
Och den skånska madamen som sjunger fint var mycket ytligare än jag trott, var inget djup i programmet alls, mer som en maskin.

Steel City Anna sa...

Mamma: Den rika damen skippar jag och den andra orkade jag bara med i tio minuter :)

annannan sa...

Glöm inte att man ska ha semester också...utan planering. När man har en semestervecka kanske man inte kan ägna mer än en dag åt att inte göra något, men planera in den också, hördu ;-)

Men är det inte något nytt det där att man inte är artig i Sverige? Jag antar att det inte längre är så, men nog var det en signifikant del i min uppväxts bordsskicksuppfostran att det heter "kan jag be att få" och "vill du vara snäll och skicka". Och att man ska säga tack och ta i hand.

Det märkliga är hur det har slutat att vara något man använder ute i kontakten med andra människor. Och kanske har det att göra med att vi saknar de enkla uttrycken för det här? Det finns en verbform i de latinska språken för "jag skulle vilja ha" som ju är en artighetsomskrivning för "jag vill ha" och som i praktiken betyder "eftersom jag är kund och du är anställd och jag säger att jag skulle vilja ha så ger du mig det". Och engelskan har ju please som gör det enkelt.

Det där med skivat bröd är alldeles säkert en direktöversättning. Men jag undrar vad det är som är så förbaskat bra med skivat bröd?

Jag kanske får bryta mitt löfte och lyssna på den där entrepenören i alla fall?

Anekdoter från var det vara må är inte särdeles intressanta - eller kan man i alla fall bara smälta i små doser. Djupa insikter från olika platser däremot.

Hon den rika hade ett speciellt och mig tilltalande val av musik. Men annars var hon ungefär lika intressant som knugen.

Elisabet. sa...

Men jag tyckte om Lisbeth R och hennes program - väldigt mycket tyckte jag om musiken -!
Och jag är så glad att vi människor är olika i smak och tycke .., då blir det ju en perfekt blandning ,-)

Steel City Anna sa...

Annannan: jag tycker det är helt klart värt en lyssning, fast vad som var bäst sen skivat bröd har jag glömt. Googlesökningar säger för övrigt att det är ett amerikanskt uttryck från början. Jo svenska är ett svårt språk att vara artig på. Det är också ett svårt språk att vara formell på, på ett trevligt sätt.

Elisabet: ja det får man hoppas. Jag undrar hur de väljer, de som väljer.

annannan sa...

Elisabeth, jag insåg att jag varit lite orättvis mot henne. Hon var så väldigt lågmäld och när jag väl höjde volymen så att jag hörde allt hon sa och inte bara två tredjedelar blev det intressantare.

Men i genren folk-med-privilegierad-bakgrund-vädrar-lik-i-garderoben är min måttstock C-G Wachtmeister (Wanås) för ett par år sedan. Och den är svår att nå upp till.