Semester

Det är underbart väder. Inte för varmt, inte för kallt. En regnskur ibland, strålande sol i nästa sekund. Jag jobbade lite igår och ska jobba lite ikväll, på torsdag har jag ett nattpass och helgen hade ändå varit ledig denna vecka så egentligen är morgondagen min enda riktiga semesterdag. Men efter dessa två låtsassemesterdagar känner jag mej ändå som en ny människa. Är man van vid 12, 24 och 36-timmarspass är en förmiddag eller en kväll ingenting. Jag sitter och funderar lite på det. Tiden är plötsligt stora skopor av luft där jag annars ständigt kippar efter andan. Det är svårt att vänja sej. Maken springer med en kopp kaffe till mej medan jag slafsar på mej smink och klär på mej samtidigt i badrummet, jag borstar håret och äter rostat bröd och jobbtelefonen surrar oupphörligt som vanligt och kommer plötsligt på att just det, jag har ju TID. Jag ordnar med räkningar och brev och städar lite och när hela listan av alla tråkiga grejer jag skulle göra är avbockad så är klockan bara två. Jag känner mej som Elisabet i Svenska Hjärtan (men vad ska jag göra på eftermiddagarna Torsten?). Jag går ut och sätter mej vid alla uteliggarna i parken och njuter av solen. Handlar shampoo, väljer bland alla sorter jättelänge. Dricker a pot of tea for one på Marks & Spencers och tittar ner på Fargate där barn jagar duvor. Iakttar ett par som har ett storgräl på teckenspråk. Pratar med mamma. Kollar in höstmodet - för övrigt snyggt i år, fina neutrala färger blandat med petroleum, min absoluta favoritfärg. Diskreta djurmönster. Mycket stickat. Och jag sitter och tänker och landar i ett beslut som jag har tagit i all hast tidigare i år, att det känns alldeles, alldeles rätt. Och för första gången på mycket länge så känner jag mej lycklig, och fri, och som mej själv. Imorgon ska jag åka till Graves Park och klappa kor.