Jag läser vidare om Glasberga. 15% av Sveriges befolkning har någon form av psykisk sjukdom. 1,8 miljoner har någon form av funktionsnedsättning. Det är många människor. Det är någon i varje familj, varje skolklass, någons mamma eller pappa eller partner eller barn. Hur ska man vara för att vara en god granne? Vad ska man jobba med? Ska man tycka om att grilla? Vad ska man rösta på? Vilka betyg ska man ha haft i skolan? Ja, hur ska man egentligen reagera när man möter en okänd på gatan? (det är någon i protestbreven som undrar hur det kommer att gå till, om någon från gruppboendet skulle möta en okänd på gatan, och verkar rädd för detta. Kanske skulle de säga hej, det gör man ju inte i Stockholmstrakten. Det kan bli pinsamt, rentav farligt kanske?) Ska man låna ut ägg och socker till en granne? Ska man hälsa på varandra? Ska man le mot varandra? Ska man skotta snö åt varandra? Vart ska man köpa sina kläder? Vad exakt är det som utgör en trygg granne, en god granne? Vad exakt är det som en person med funktionsnedsättning inte gör, som är så farligt?
Jag tänker på detta när jag sitter med en kopp kaffe i stan efter ett långt jobbpass. En äldre herre har precis kallat mej sweetheart och bett mej vakta hans väska när han går på toaletten. Småpratat lite om vädret. Det finns en annan värme här. Det är ingen som förutsätter att andra människor är livsfarliga. Varför gör man det i Sverige, som är ett såpass tryggt land? Varför är det fortfarande folk som skriker glåpord efter samkönade par i landets huvudstad när vi kan sjunga Pärleporten med Gardell i statlig television på bästa sändningstid och hylla Glada Hudik till skyarna? Är det något som ligger och pyr därinne i Svenssonsjälen som inte får komma ut förutom när man tagit sej en grogg och tvingas möta verkligheten öga mot öga i sin egen trädgård? Är det skammen över att vara annorlunda själv och vara så innerligt rädd för att visa det? Nu när man har lyckats skaffa sej en villa och en fru och ett barn och ett vanligt jobb och kanske spelar man golf på helgen. Ska det komma någon och påminna om hur livet är bakom Facebook-kulissen? Är det det som är så farligt?
9 kommentarer:
Mycket bra skrivet! Och jag har inga svar för det är obegripligt. Kanske det är för att vi "inte var med" i andra världskriget, utsatta, hotade, torterade och fängslade, utan "var med" så att andra fick utstå allt det istället. Våra grannar i Norden och Europa t ex.
De med psykiska sjukdomar och funktionsnedsättning där jag antar alla neurodiagnoser ingår blir över 3 miljoner svenskar. Sedan är nästan en halv miljon svenskar alkoholister plus att nästan en miljon svenskar har ett missbruk som ger återkommande problem för dem och anhöriga plus att ytterligare 1 miljon svenskar har ett riskbruk. Allt detta enligt socialstyrelsen. Ja det här blev många tillsammans! Inte utan att man undrar vad det ska ta vägen. Får hoppas att ungdomen blir klokare när det gäller droger än de gamla.
Och något som inte har med detta att göra alls men fick förvånande veta att en miljon svenskar äter kolesterolsänkande omdebatterade tveksamma mediciner, det var oerhört många och ger fint klirr i kassan. Och ännu fler äter blodtryckssänkande. Är det inte så att vi har den högsta dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar i Europa? Trots eller pga av, vem vet.
Ett av de bästa inlägg jag har läst på länge.
Jag jobbar en del inom LSS och man blir beklämd, förbannad och ledsen på en och samma gång.
Jag tror att vi i många år har levt i villfarelsen att vi är ett föregångsland inom ALLT. Tyvärr är det inte så (även om vi är ett ganska anständigt land trots allt.)
Det finns en rädsla i Sverige idag. Rädsla att göra fel, att tycka fel osv. Det är en av de saker som måste ändras på om vi ska bli ett framgångsrikt land i framtiden.
Jag skulle vilja skriva mycket, men det är ju bara en kommentar.
Trevlig helg.
Mamma: vi äter mest fett och godis i hela Europa och flest dör i hjärtsjukdomar, det får jag alltid höra på kurser jag går. Jag tycker Sverige har blivit ett så konstigt land, Kristian Gidlund beskt det äldre bra i sin senaste krönika.
Ulf: tack! Har du ingen blogg längre? Hittar inte den. Jag tror att om det är någonting som är farligt, så är det detta att göra skillnad på folk och folk. Bestämma vem som ska bo vart. Vem som är en fullgod medborgare med samma rättigheter. Skulle de inte få gå på samma gator? Ju fler gånger jag läser utdragen i protesterna ju argare blir jag, och ledsen och rädd också. Om man tänker efter vad de verkligen säger, så är det väldigt obehagligt.
Jodå. Jag har min blogg igång. bakomorden.blogspot.se
Välkommen dit.
Ska kolla upp varför du inte hittar den.
Ulf
Jag tycker vanligtvis om att läsa din blogg då den handlar om staden som jag tillbringade ett väldigt trevligt år som utbytesstudent i. Men jag blir lite trött på dina beskrivningar av ett Sverige som jag inte alls känner igen. Eller jo, på vissa sätt känner jag så klart igen det. Att det finns människor som är rädda för att det planeras ett LSS-boende i deras område och därför skriver protestlistor tycker jag är sjukt. Men jag tror inte att det är beteende som enbart förekommer i Sverige. Det blir ofta så att när man ska beskriva saker som händer här så blir det "typiskt svenskt". Istället för att bara komma fram till att det är ett märkligt beteende och att folk uppför sig märkligt över hela världen. Jag har tillbringat väldigt mycket tid i England och även bott där i perioder och det är som ett andra hem för mig. Men engelsmän och England är minst lika konstiga som svenskar och Sverige. Ville bara skriva av mig lite och dela med mig av hur jag tänker men även som sagt tacka för en trevlig blogg om Sheffield, en underbar stad som det är roligt att läsa om!
Louise: kul att du kommenterar, jag ser ju på statistiken att jag har många läsare men det är kul med respons. Och jag tycker att England har kommit mycket längre när det gäller synen på människan som individer och acceptans av olikheter. Jag har svårt att tänka mej att samma sak skulle hända här i Sheffield. Och konstiga människor tycker jag om, det är de elaka jag har svårt för.
Intressant att Glasberga redan är omnämnt i både papper och sociala medier som ett klassiskt Nimby, inte på min bakgård. Det ligger nära Moraberg sägs det och inte långt från Fornhöjden heller, där bodde en kollega till mig, visserligen över 2 meter lång men flyttade när han kunde. Vi fick nästan slag när vi besökte honom och såg området, kanske bättre idag. Och detta område med ligger ju en bit utanför stan och måste ha en allsköns blandning på folk. Ett gruppboende med vänliga leende ungdomar som hälsar med ett glatt hej skulle kunna vara en stor tillgång. Har inte hört att de är inblandade i bankrån eller dylikt heller som annars är rätt vanliga i denna stad. Utan håller sig till att säga sitt hej till dem de möter:-).
Mamma: ligger ju ett känt fängelse en kilometer bort också men det kanske inte är så farligt :)
Skicka en kommentar