Tankar om mat

Den mathysteri som råder såhär dagarna före jul saknar ju all rim och reson. Det är bara mat, mat mat. Två kundvagnar var, fyllda med berg av varor. Förmodligen kastas det mesta bort.

Sen jag hoppade av den värsta karusellen i augusti har jag haft tid att laga mera mat hemma men konstigt nog handlar jag mindre, och slänger ingenting. Det är motsägelsefullt, men jag tror jag vet vad det beror på. När man är stressad, och egentligen inte har tid att laga någonting alls, så går man in i någon slags fantasivärld när man handlar. Mat är dyr men egentligen otroligt billig om man jämför med hur dyr den var för en femtio år sen, och jobbar man så mycket att man blir sådär stressad så har man råd att handla mat i stora berg, utan att tänka så mycket på om den slösas bort. Man kan stå där i affären och handla ekologiska glada griskotletter och omsorgsfullt utvalda morötter och ingredienser till hembakat bröd och franska såser gjorda från grunden och odla den där husmorsdrömmen som är så populär men ack, färsk grädde har så kort förbrukningsdatum och surdegsbröd tar ju så lång tid, tid som inte finns. Så kastas mat. Och så handlas det ändå mera. Middag på McDonalds.

Med all tid i världen sitter gamla hemma och på hem, och har kunskap om hur man tar tillvara på rester, kokar buljong, drygar ut och lagar, och äter svampig mikromat som smakar salt. Konstigt är det.

Om jag fick göra vad jag ville, så skulle jag vilja starta en liten restaurang, den skulle heta Kött, sås och potatis, och det skulle vara billiga priser och enkel rejäl gammaldags mat, och om man var för skröplig för att själv ta sej dit så skulle det finnas en liten busservice eller promenadservice så man kom dit tryggt och säkert. Det skulle alltid finnas efterrätt och trevligt sorl och fina trämöbler och virkade dukar. Det skulle vara öppet tisdag till söndag, på måndagar skulle jag vara ledig, och på söndagar skulle det serveras en fantastisk Sunday Dinner. I högtalarna skulle det nästan alltid, på låg volym, spelas Johnny Cash.