Det finaste

Att skrota runt en hel dag hemma, det är en ynnest. Hade jag inte haft en sådan vansinnig brist på det i många år hade jag kanske inte insett det, så får man kanske se på det hela. Vårt lilla tegelhus, vår lilla trädgårdsplätt, vår lilla katt - det gör mej lycklig. Kissen älskar när man är hemma en hel dag. Hon kommer med jämna mellanrum och kikar på vad man gör och provar lite olika ställen att sova på. Alltid med ett öra mot ljud från köket som eventuellt skulle kunna betyda en bit kyckling.

När hon fått kyckling både en och två gånger och jag fortfarande anar konturerna av ett kattöra bakom dörrposten på nedersta trappsteget, då tänker jag att nån måtta får det väl vara på godbitarna. Då ser jag att hon somnat där. När hon vaknar sträcker hon ut sej och lägger sej till rätta och jag inser att hon helt enkelt bara kommit för sällskaps skull. Och jag tror att detta för en katt, som är ett egensinnigt, självständigt djur - denna dessutom herrelös strövarkatt under flera år och uppenbarligen kapabel att ta hand om sej så pass att hon överlevt även detta - är det absolut finaste. En riktigt fin kattpresent.

Somnat framstupa i trappan till köket. Och pälsen alldeles skiner! För sex månader sen var hon tovig och mjällig med flera sår. Det är fint att se hur det kan ändra sej med lite omsorg och god mat.

Just såhär tänker jag mej att Maja Gräddnos mamma i domkyrkotornet tittade på Pelle innan hon blivit viss att han var ett gott parti för Maja.