lördag 22 november 2014

Dag 1. En tupplur på stranden

Resan inleds under lätt kaotiska former. Regnoväder. Arla morgon. Olycka på motorvägen. Fast i oändliga trafikköer. Missar nästan planet. Säkerhetskontrollen tar tid. Känner ett Märta Tikkanenskt vitglödgat hat mot makens skärp, laptops, hörlurar, kablar, nycklar, brist på pass, telefoner och kameror. Kommer ändå ombord till slut. Framför oss sitter en karl som gnäller oavbrutet att han sitter obkvämt. Bredvid en annan karl som inte får plats med sina ben och till slut får byta till en egen rad. Bakom oss en inklämd dement 98-åring med son som hela tiden undrar vem är det? vart är jag? men hon får inget bekvämare säte minsann. Det vitglödgade hatet har nu vidgats till att omfatta män i allmänhet, men i takt med att vi åker söderut och kaptenen ropar ut att vi klarat stormen och till och med fått extra fart på grund av den och befinner oss över Biscayabukten så mildras mitt sinne. Jag nynnar på en Pippi Långstrumplåt:



Resan fortsätter med barnskrik, plats bredvid toaletten som används flitigt med mycket dofter på köpet, ljumma vita bönor i pytteask till lunch. Så den totala kontrasten när vi landat och flygplanets dörrar slås upp: det ögonblickliga leendet hos samtliga passagerare när den 30-gradiga värmen omfamnar oss. Det spanska lugnet på Arricife, det är så långt från Manchesters hets man kan komma. Inga vakter. Tullens lilla box gapar tomt. Inga köer. Passkontrollanterna blinkar och gör tummen upp till alla barn. Vamos a la playa spelas i högtalarna.



Vi hittar hyrbilen utan problem, lyckas tanka på spanska, checkar in på samma hotell där vi varit två gånger förr, packar upp, är nöjda med rummet, äter en påse nötter och åker till stranden. Sitter i två timmer och bara tittar mot horisonten tills solen går ned. Lyssnar på ljudet av höga vågor. Doppar fötterna. Maken somnar på sitt badlakan med händerna knäppta på magen.

Sen handlar vi mat och jag gör iordning skapliga tapas som vi äter på balkongen. Sen somnar vi på studs. Det sista jag tänker på innan jag somnar är att jag saknar katten.

Uppackning av nödproviant ifall vi skulle festa upp pengarna ...

Utsikten från hotellrummet








Vägen hem från stranden.

4 kommentarer:

Monica sa...

Härligt! Inte starten fast då kändes allt bra när jag vinkade av er genom vardagsrumsfönstret, som tur var kände jag inte till allt, som avsaknad av pass för en viss herr make:-) och inte heller att trafiken var så rent otrolig denna tidiga morgon, och inte att det var orkan, men en lättnad när du smsade landning och sen vet jag att det var solsken hela veckan:-). Vackra härliga foton du tagit! Och underbart ni fick denna fina vecka!

Anonym sa...

Verkar skönt, trots en kaotisk start! Jag är i Andluciai södra Spainien sedan ett bra tag, mest jobb men nu äntligen ledigt! Känner igen tapasen, underbart! Intressant med julmarknaden i England! Ha det bra!

Elisabet. sa...

Ser helt underbart ut och mästerlig beskrivning av flygresan ,-)

Steel City Anna sa...

Mamma: nej tur vi inte visste då hur resan skulle bli :) men ja man glömmer sånt när man kommer fram. Nästan ;)

Lena: Det låter härligt! Jag har tappat räkningen på hur många spanska korvar vi åt ... Så gott.

Elisabet: ja det var härligt när vi kom till stranden. Fick även en del bekantskaper på planet med de klagande männens fruar. Jag tänker ibland att vi kvinnor skulle kunna ta över världen lätt som en plätt.