onsdag 3 december 2014

De första minusgraderna

Idag har det varit riktig kallt här, sådär så man känner att nu är det vinter. Strålande sol och klar himmel och iskyla. Jag promenerar till vårt lokala postkontor och står i kö länge och alla känner alla och det är en stor golden retriever i kassaburarna som hjälper till på sitt eget vis. Hälsar på alla besökare och gläfser glatt. En tant före mej pratar i minst fem minuter om hennes åttioåriga grannens hälsa efter att han kollapsat med lunginflammation igår kväll, hon får många följdfrågor på det av postkassören. En gubbe framför mej förklarar att han knappt ser någonting och frågar kassörskan gång på gång är det här bankkortet? Är det här det då? Har jag fått mina pengar? Och jag tänker att det är sannerligen inte lätt att bli gammal och samtidigt, såhär på det lokala postkontoret där man känner sej hemma och får ta tid och får hjälp, då går det ju ändå. Jag funderar på hur det ska gå sen.

När det är min tur att posta julklappar till Sverige får jag den vanliga kluriga frågan av kassören, att har de då inga kläder i Sverige, så att jag måste skicka hjälpsändningar på det här viset. Det blir rätt och riktigt allting och hunden hjälper till att lägga paketen i lådan. När jag kommer ut i kylan igen så känns det lite som om jag stigit ut från en annan planet. När jag läser i tidningarna om kaoset i Sverige idag så känns det ännu längre bort, som en annan galax, eller en annan tid, ja sådär 1933 någonting. Jag finner tröst i den fina dokumentären från Sveriges Radio om korpar, där det sägs med stor förvissning att vi människor, vi kommer dö ut snabbare än vi tror, och korparna och kackerlackorna, bakterierna och virusen, de kommer leva vidare, och lika bra är väl det. Så tänker jag, och känner mej sorgsen och uppgiven över sakers tillstånd, men ändå på något vis tillfreds med alltihop.

Katten trippar försiktigt över mej och trampar med tassen på olika kroppsdelar innan hon till slut tänker att nu gör jag det bara, och stjälper sej på sidan och häller ut alla tassarna åt olika håll och buffar på min haka. Här, på den här människan, tänker jag sova, och det känns tryggt och fint. Och i den bubblan är jag nu.

2 kommentarer:

Monica sa...

Underbart skrivet och berättat! Du är underbar! Tänkte på allt och mycket, den gamle mannen, här i Sverige hade han blivit rånad direkt när han klev ut, det har din fars kollegor blivit o olika centrum fast det är hur mycket folk som helst runt om.
Och en vovve i luckan, ska föreslå posten på Hemköp det:-). Och ett land blir såååå mycket varmare när människor vågar prata med varandra. Och bry sig.
Och vilket kaos det är och blir här men kan förstå, och alla verkar ha sin del i det, alla partier verkar njuta av hämnd och drämma till varandra, ansvarsfrågan kommer sist, det enda kloka jag läst var det som Gudrun skrev. Synd att hon inte kom med för hon har lite mer tankeförmåga än de flesta.

Steel City Anna sa...

Ja vovven var uppskattad av alla verkade det som och verkade själv väldigt nöjd med sin insats också :) sheffield är nog bland den snällaste stora staden när det gäller att ta hand om varandra.