seven/seven

Det är 10 år sedan detta datum var en mörk dag i London. Jag var där, endast en månad hade jag varit tillbaka i Stockholm efter min tid som Erasmus-student, jag skulle nu tillbaka igen till Sheffield via London för att träffa mannen som jag skulle gifta mej med. Fast det var jag inte så säker på då, men träffa honom ville jag.

Knappt 23 år var jag och hade aldrig varit i London ensam förrut, krångligt nog bara det, att hitta rätt buss upp till Sheffield. För buss skulle jag åka, tåg var alldeles för dyrt. Tur var väl det, för hade jag tagit tåget hade jag kanske befunnit mej på King's Cross det där hemska ögonblicket. Ganska ung, tänker jag nu att jag var, men det kände jag mej inte som då. Rädd var jag inte heller. Arg, frustrerad, blöt av regnet, trött och uppgiven, det var jag. Men jag kände att här är jag bland vänner. Här kommer någon att hjälpa mej. Det är fantastiskt att få en sådan känsla i en stad som just drabbats av stor sorg och kaos. I ett sådant land vill jag bo, tänkte jag. Ett sådant land och folk klarar vadsomhelst.

Alldeles nyss var det en tyst minut över den här ön, för de som dog i Tunisien. Nu kan jag känna alla de där känslorna som jag kände då 2005, men rädsla också. Det är väl egentligen det som gör mej allra mest rädd. Någonting har ändrats i grunden.

Hur det gick för mej den där dagen i London, kan man läsa här.