måndag 20 juni 2016

Jag går i tusen tankar


Imorse när jag vaknade och gjorde mej iordning för jobb så öste regnet ner. Men jag kände ändå efteråt att jag måste ut och gå, måste få luft, komma bort från debatter och nyhetsflödet och bara låta sinnet vila. Jag tog en liten bybuss, en sån där som stannar och släpper av en vartsomhelst - where do you want to be darling, frågar busschauffören. När jag säger i hörnet före en pub så vet han precis. Jag går en stund och låter duggregnet skölja över mej, sen klarnar det upp och blir riktigt varmt. Det är en så vacker tid nu. Grönskan är frisk och kor och hästar och får är på bete och jag vet inte hur många koltrastar jag ser.


Jag anar nåt i gräset ...

Så söt!

Igår var jag i kyrkan vilket inte händer så ofta, jag har inte så ofta behov av det där att vara i grupp även om jag visst kan uppskatta det. Önskar ibland att jag gillade fotboll eller kunde stå och njuta av en konsert. Det var väldigt fint iallafall, jag satt med på kyrkkaffe efteråt och inte en enda människa talade om politik eller frågade mej varför jag är här eller vad som kommer hända med mej efter Brexit, sådant är skönt ibland med nya människor, det är aldrig någon som tar mej för någonting annat än engelsk om jag inte påtalar det själv. Kollegor och vänner vet ju förstås om att jag är svensk. Det kan kännas konstigt om någon plötsligt börjar yppa sina nationalistiska åsikter, eller gnälla att folk kommer hit och tar jobb eller pratar 'foreign' på bussen. Som om jag är en dubbelagent. Det blir lite pinsamt alltihop.

Sett många sådana här skyltar idag!
I kyrkan räcker det med att man är där, att man delar en bön, en psalm, det är en familj som man tillhör som går över alla gränser, runt hela världen. Särskilt inom den katolska kyrkan upplever jag detta, och med kristna kollegor från Afrika som blir så jublande glada om man delar deras tro att man kan få en spontan kram och sedan konsekvent bli kallad för syster.


En tant sa igår när vi pratade lite att tänk en sådan otroligt vacker plats vi bor på, här i Sheffield, vilken gåva det är! Jag funderade på det när jag gick min långa vandring i det underbara sommarlandskapet, att trots all ovisshet nu, hur jobbigt det är, hur det än blir i framtiden, inte skulle jag vilja byta bort allt detta, som jag har fått vara med om.


Jag satt med en brittisk flagga häromdagen och vi sjöng nationalsången, det var när drottningen firade 90 år, och min vän säger att hon inte kan texten och det kunde nästan ingen annan heller utom just första versen, och vi skrattar åt detta, för första versen kan jag med. Sjöng ni den inte i skolan, undrar jag och hon säger att varför skulle vi göra det? Ja, det kan man ju fundera på faktiskt.


Så fin visa, appropå rubriken ...


En av sångerna från igår. Den kändes relevant!

6 kommentarer:

Monica sa...

Mycket intressant läsning! Sången Follow me känner jag igen men kan inte riktigt komma på den svenska texten, ska fundera vidare, är något från barndomen tror jag.

Elisabet. sa...

Fint skrivet ......, känner igen tankarna från pv:s brorsdotter som ju bor och arbetar i London.

Steel City Anna sa...

Elisabet: tack! Inte så vidare kul just nu att vara invandrare men en bra erfarenhet att få känna på.

Steel City Anna sa...

Mamma: ja, du kommer säkert på det :)

artfullycarin@gmail.com sa...

Jag är ju gift med en engelsman (han kallar sig irländare, men föddes här och har brittiskt pass) och har brittiska barn, så känner mig lite säkrare i min plats här, men är ändå nervös. Många av mina kompisar här, som jobbar hårt, betalar skatt och verkligen är bra för detta landet, känner sig väldigt ledsna och oönskade just nu pga brexitkampanjen. Jag förstår dem. Sån oro i hela landet. Jag hoppas bara att det går bra på torsdag. Önskar om igen att jag kunde rösta. Får skramla ihop de där 1500- 2000 punden jag behöver för att bli medborgare "på riktigt".

Steel City Anna sa...

Carin: det är synd att vi inte får din röst! Jag har alltid sagt sen den dagen jag flyttade hit att känner jag mej inte välkommen längre som europé så är det dags att fara iväg någonannanstans. Europa är viktigt för mej och jag vill inte bo isolerad utanför EU. Då visste jag förvisso inte om kriget i Syrien och hur det skulle bli i Sverige så det är lättare sagt än gjort att flytta iväg, för vart vill och kan man bo? Jag har ingen större lust att söka medborgarskap eftersom jag är väldigt rädd om det svenska. Jag tror att dubbelt medborgarskap är något de kommer titta på och ändra på i och med att terroristhoten ökat. Det är lättare att hålla reda på folk om man bara tillåts ett.