Too long a sacrifice
Can make a stone of the heart.
Så skrev W B Yeats i dikten Easter, 1916. Nu hundra år senare är det mycket som påminner om denna våldsamma och mörka tid, både när det gäller Irland och resten av Europa, världen.
Det är den alla skönaste av sommarmånader men varje dag vaknar man upp till en oro.
Jag tror att alla gör det. I länder där det högst påtagligt är krig och i länder där media och
politiker allt oftare rapporterar att det är krig, men det är otydligt vart exakt, när och mot vem, framförallt är det stor förvirring vad man ska göra åt kriget. Vi ska reagera med sympati och kärlek heter det ibland, och ibland ska vi stänga våra gränser och rusta oss,
kanske ska vi på något sätt göra detta samtidigt, vilket är omöjligt.
Det är den alla skönaste av sommarmånader men varje dag vaknar man upp till en oro.
Jag tror att alla gör det. I länder där det högst påtagligt är krig och i länder där media och
politiker allt oftare rapporterar att det är krig, men det är otydligt vart exakt, när och mot vem, framförallt är det stor förvirring vad man ska göra åt kriget. Vi ska reagera med sympati och kärlek heter det ibland, och ibland ska vi stänga våra gränser och rusta oss,
kanske ska vi på något sätt göra detta samtidigt, vilket är omöjligt.
Hur motverkar man fundamentalism och ofrihet utan att bli fundamentalistisk och ofri själv? läser jag i ett kommentarsfält om en artikel om terror. Med andra ord, hur motverkar man ondska utan att bli ond själv?
Jag läser en artikel på en kultursida där skribenten slänger ur sej, liksom i förbifarten, att vi nu står inför en avgrund. Det händer ganska ofta att den typen av apokalyptiska beskrivningar av samtiden smyger sej in i artiklar som egentligen handlar om någonting annat. Står vi verkligen inför en avgrund? Och om vi gör det, hur ser den ut? Kan vi göra någonting annat än att titta ner i den? Ska vi bygga en bro eller varsamt klättra ner eller bara blunda och hoppa? Vilka är vi och vilka är avgrunden?
Media har ett ansvar att inte sprida rädsla och paranoia, inte heller att försköna och släta över, utan att rapportera fakta. Vi har ett ansvar att inte falla för den krigets retorik som ingenting gott kommer ifrån. Redan i Bibeln så står det (Luk 21) att "När ni får höra om krig och oroligheter, så tappa inte besinningen". Det är ett råd så gott som något, i denna förvirrade, underliga tid.
A terrible beauty is born, är refrängen i Easter, 1916 - en fruktansvärd skönhet är född. Skönheten i frihet, jämlikhet, syster- och broderskap, som så ofta genom historien betalats med ett sådant fruktansvärt pris och oåterkalleliga förändringar. Fred varar dessutom sällan länge, och är det någon som drar lärdom av vår historia så är det ändå många som glömt. Vilken värld skapades efter andra världskriget, som all den död var värd? Och är det den världen som står inför en avgrund? Jag skulle önska att fler tidningar och politiker skrev om det. Accepterade läget och byggde en bro.
4 kommentarer:
Så klok du är, Anna.
Elisabet: jag har mina stunder ;)
Ja synnerligen klok och insiktsfull, läst och begrundat, upplever allt som du skriver och vet faktiskt inte, men den där bron känns som något viktigt fast vi troligen bara lever på och så är vi där vid avgrunden en dag och slukas, ja det känns så. Ett par dagar på landet var befriande, köpte ändå tidningar ifall att ... men ingen TV, smart telefon, dator eller ipad, andades och kände den friska luften. Så såg vi på grannorten att mycket är annorlunda även här, flyktingbarn och familjer men de verkade omslutna av ortens folk, var med. Kyrkorna är ju aktiva här med utbildning och verksamheter så många är involverade. De drev ett sommarcafé de unga ensamkommande med hjälp av ortens "bakglada" pensionärer. Hade rustat en massa trädgårdsmöbler och målat i vitt, gjort fint i en stor trädgård och inne. Såg även de som tigger, men de sitter på en stol som de fått och inte på marken och vilken skillnad här! Folk var generösa och en bil med en dam sladdade in och ropade kvinnan till sig, hon hade saker, mat och annat till henne. Och där får man funderingar igen, hur vissa har det och inte har några rättigheter varken här eller i eget land och hur vi ska ställa oss till det. Fast nästan alla våra politiker vet förstås ...
När vi sen besökte 80-åringarna i sommarhusen satt de med näsorna i paddan:-), fast de lyssnade på poddar och annat intressant om bygden hur företagen startade en gång. Och mötte en kvinna från USA vid badet som sa att det inte var lätt att inte vara infödd på liten plats. Det finns mycket att fundera på och vi gör det svårare än det behövs många gånger människor emellan. Tyvärr. Och nånstans startar det, det där främlingsskapet, vi och dom, i det lilla.
Och nu ska jag läsa din text igen! Den kändes lite hoppfull. Som att det kan finnas en motvikt till ondskan och avgrunden.
Mamma: jag läser mindre nyheter nu och mer litteratur :) yeats samlade verk och Kometen kommer av Tove Jansson, stundom lite Bibeln också :) en bra blandning blir det och lite uppbyggande :)
Skicka en kommentar