söndag 8 oktober 2017

När orden inte räcker till

Jag går här på den stora kyrkogården en dag när jag är så trött, så sorgsen, så stressad och som om molnen, de regntunga blöta, vilar direkt mot mina axlar, som om jag bar på hela himlen. Jag vill ha det alldeles tyst och då är det fint att gå hit. Jag tänker på vad man säger just i döden, just i mörkret, just som tröst. Det är inte så mycket. Korta små meningar upprepas på gravsten efter gravsten. At rest, sadly missed, reunited, never forgotten, forever in our hearts. När jag kommer till hörnan med barn som begravts finns det nästan inga ord alls. En teddybjörn istället, en grav är formad till leksaksklossar. Det skär genom hela kroppen, det går inte att vara där. Men längre bort, på en gammal grav, med en gammal människa, så står det peace after pain. Det tycker jag om. Ja, faktiskt, just i de orden finner jag en slags tröst.














7 kommentarer:

Monica sa...

Stundtals är det för tungt, det går över gränsen. Peace after pain låter trösterikt ändå.

Monica sa...

ღღ

Steel City Anna sa...

Mamma: ja, det tycker jag också.

Anne-Marie sa...

Tänk så annorlunda de engelska kyrkogårdarna är jämfört med de amerikanska.
Det finns något rofyllt trots allt att vandra på en kyrkogård.
Jag är tacksam att båda mina föräldrar ville kremeras så att jag inte behöver ha dåligt samvete att jag inte kan ta hand om gravar i Sverige.

Elisabet. sa...

Anne-Marie: hur är det på amerikanska kyrkogårdar ..? undrar hon som aldrig vandrat omkring på en sådan.

Steel City Anna sa...

Anne-Marie: det är krångligt det där med gravar när man bor i olika länder. Jag skulle ändå helst vilja ha en gravsten och det gör mej inget om den blev mossig och förfallen :)

Anne-Marie sa...

Elisabeth: De amerikanska har ofta väldigt lika (till utseende) kors eller gravstenar. Inte alltid men oftare mycket mera "likformade" än de svenska. Det är i alla fall min upplevelse.